JÄVLA SKIT!

JAG HATAR ARBETSFÖRMEDLINGEN! HAAAAAAAAAAAAAAATAR!
Nu är det som så att jag hittat en praktikplats där jag har chans att få fast anställning. Jag blev så jävla glad och allt kändes för en stund så förbannat mycket bättre. Nu svär jag mycket men ibland behövs det, ni ska bara veta.

Jag pratade med Andreas igår som är personalansvarig eller vad man ska kalla det på företaget där jag kunde få min praktik och han bad mig komma ut i morgon klockan 9 för att kolla på lokalerna, prata om arbetsuppgifter och kolla på papper. När man är inskriven på AMS så betalar de och försäkringskassan för 3 månaders praktik vilket är väldigt lönsamt för företaget eftersom de kan ha mig på inlärning utan att behöva betala ur egen ficka. Som företagare skulle jag också utnyttja det systemet, det är lönsamt, speciellt om man som i det här fallet är ett litet familjeföretag på uppgång.

MEN, nu är det så här; Fröken Linnéa Eriksson valde att börja studera på folkhögskola Augusti 2009 för att få en sysselsättning, pengar från CSN och slippa att sitta och rulla tummarna hela dagarna. Det året på folkhögskolan var ett av de bästa åren i mitt liv, jag trivdes något så enormt bra och skaffade mig nya vänner för livet. Problemet med detta är dock att jag blev utskriven från AMS. Sommaren 2010 när jag slutade på folkan så skrev jag in mig på AMS igen men var inte aktivt sökande eftersom jag redan bestämt mig för att börja läsa på högskolan i Eskilstuna. När jag började läsa på MDH så skrev jag av mig från AMS. Igen. Som de flesta av er redan vet så hoppade jag av högskolan för 1½ vecka sedan, det var helt enkelt inte min cup of tea. Det första jag gjorde, redan dagen efter min avskrivning från högskolan, var att skriva in mig på AMS. Nu har jag varit inskriven där i åtta dagar.

Nu kommer det finaste i kråksången, för att AMS och Försäkringskassan ska bevilja mig 3 månaders praktik så att jag får sysselsättning, arbetslivserfarenhet och någonting att se fram emot i min vardag så måste jag ha gått inskriven på AMS i 3 månader.
TRE JÄVLA MÅNADER! Så länge ska jag gå och peta mig i naveln, må psykiskt dåligt för att jag känner mig värdelös, känna mig onödig och som en belastning på samhället. Så länge ska jag gå hemma och oroa mig för om jag kommer få några pengar från soss och alla andra roliga instanser så att jag klarar av att betala mina räkningar och andra underbara ting. Som grädden på moset så är jag ganska så hemlös. Jag befinner mig hemma hos min mamma än så länge men här kan jag inte bo, jag vill det måttligt mycket och min mor vill det inte alls. Så just nu är jag hemlös, fattig och har en praktikplats fixad på egen hand som jag inte kan få eftersom jag inte varit inskriven på AMS tillräckligt länge.

Jag tycker ju att om man fixat en praktikplats själv och även har chans till en fast anställning på ett företag där man haft lite kontakt innan och känner folket så pass bra att man vet att man skulle kunna trivas så ska ju ARBETSförmedlingen uppmuntra detta. Men icke. Vi ska inte uppmuntra det egna initiativet och den egna viljestyrkan till att förbättra sin vardag. Nehedå!

Nu har jag faktiskt inte pratat med Andreas än om detta och jag tänker ändå åka ut till företaget i morgon, berätta som det är och hoppas på att jag kanske kan få en provanställning från dom i alla fall. Det blir mycket dyrare för dom och inte som de hade tänkt dig. Inte jag heller. Men hoppet är ju det sista som överger en. Eller hur?